Sida 5 av 19

D R I V K R A F T

Vad är din drivkraft. Frågade jag henne som om det vore en helt naturlig fråga. Tror aldrig att jag har ställt de frågan till någon, inte ens till mig själv. Jag om någon borde fundera på min drivkraft. Jag behöver oceaner av den sorten att driva mig dit jag vill. Just nu är jag en eka som driver planlöst till havs. Jag tar mig dit vinden blåser. Jag är inte riktigt överens att det är så jag vill ha det längre. Men då måste jag ju också identifiera vad det är jag vill.
För en tid sedan ville jag inte skiljas, fastän att jag vid en tidpunkt såg det som den enda utvägen, att ta beslutet om att skiljas. Jag var förlorad och mitt hjärta likaså men så kom jag på mig själv att jag inte ville och jag gjorde något åt det. Trots alla förmaningar om att inte ta tillbaka eller be om att få komma tillbaka. Jag lyssnade inte. Bara på mig själv och det är förmodligen det bästa jag gjort.

Jag har länge haft längtan att skriva, skriva mer än jag gör men drivkraften har varit kraftlös. Min högstadielärarinna skratta åt mig när jag avslöjade min dröm om att skriva. Du kommer aldrig att lyckas med det. Hon sa det och skrattade åt mig. Jag trodde på henne. Idag uttalade jag orden högt, att varje dag jag inte skriver så ger jag henne rätt. Min tid är nu. För tiden sen, den vet vi inget om och det är heller inget vi kan ta för givet. Så. Min tid. Är nu.

Bloggen har ju varit ett sätt att hålla skrivandet vid liv, om än med nöd så är det ett format som skulle kunna hjälpa mig framåt. Bloggen har väl halvdött. Jag känner väl att den spretar och för många håll att man egentligen inte vet vad det är jag vill ha skrivet. Mer än allt som faller i mina tankar i skrivande stund. Ofta är det livet jag skriver om, det som sker innanför mig. Kärnan i mig. Påverkat av alla yttre omständigheter i mitt liv. Ändå censurerar jag mer än jag vill. Ja, det är ju det där med hänsyn va. Kanske ska jag nischa mig mer och sluta censurera mig så förbaskat.

Jag tänker ofta att jag borde styra upp bloggen mer. Framförallt uppdatera oftare.
Det blev ett spontant möte mellan människor idag. Jag är tacksam för att jag fick detta möte och jag kunder ställa frågan till C om hennes drivkraft. För hon driver sig själv framåt och tar andra med sig. Jag tänker att jag vill följa med framåt och ta med mig några på vägen. De som vill.

Jag åker på semester på torsdag. Vi åker på semester. Och jag tänkte att jag ska tända drivkraften. Den som ska ta mig framåt dit och där jag vill vara. Jag vill inte längre bara nöja mig. Jag vill testa att göra det jag drömt om så länge. Jag har ju ändå tre timmar på planet och jag kommer ingen vart och ingen i min familj är social i tre timmar på planet.
På planet startar jag projekt D R I V K R A F T.

Mamma som är i himmelen

Igår var det mors dag. Din dag. Alla mammors dag. Min dag med. Jag vet inte hur det firas där uppe där du är men jag hoppas du fick tårta och minnen av oss barn. Jag saknar dig. Mitt hjärta gjorde ont igår för igår var en sån typisk dag då jag blir påmind om att du inte längre är här hos oss. Vi kan inte fira dig. Bara minnena av dig. Minnena gör ont när du fattas mig så. Din sista tid här på jorden var bara en kamp och det fanns väldigt lite utrymme att skapa minnen. Om du ändå bara fick komma på besök, inte så mycket för min skull men för mina barn. Dina barnbarn.
Du förstår, de har växt upp till egna individer. De är så stora nu. Lykke är nästan vuxen och jag undrar vart fasen tiden tog vägen och hur kunde hon plötsligt bara vara större än mig. Hon är större än mig på så många vis även om hon har en del kvar att lära sig som människa och individ. Du skulle älska henne, precis som du gjorde när hon var ett litet barn. Du vet, du fattas henne också. Det var tungt för henne när även du försvann ur våra liv.
Sixten fick aldrig lära känna dig innan du blev sjuk. Men du minns säkert honom. Vilbertti, som du alltid kallade honom. Vilken enastående liten stor kille han är mamma. Alltså, vi kan ha de mest otroliga samtal som man inte kanske brukligt har med en tioåring. Men så är det som det är med honom. Han är vår wizkid. Och du ska veta, om du inte redan vet, att han ofta gråter av saknad till dig. Saknaden att aldrig lära känna sin mormor. Du har lämnat ett tomrum i våra liv. Vi försöker spackla ihop med minnen men ibland så bär inte minnena hela vägen.

Mamma, du vet att jag önskar att du var här hos oss. Även när man är 42 behöver man en mamma.
Jag vet inte så mycket om vart själar tar vägen när de går över på andra sidan men det känns fint att tänka att du finns där nånstans och håller ett öga på oss. Kanske skrattar du åt våra strapatser ibland och rynkar pannan när jag är sträng mot barnen. Barnen säger det att jag är sträng. Men de säger oxå att jag är väldigt kärleksfull och omtänksam. Sixten är fortfarande naiv om att jag är en supermänniska. Han säger det. Men du vet, jag gör allt för mina barn, så som du säkert gjorde för oss med vad du hade och vad du kunde. Jag vet det idag.

Saknar dina kanelbullar och matbonanzas när man behövde tröst i livet. Saknar dig. Jag har fortfarande inte raderat ditt telefonnummer. Det är en svår sak att göra. Det står mamma där. Den sista tråden mellan dig och mig. Jag förmår inte att klippa den. Inte än.

No More Fucks to Give

Jag vill varna känsliga läsare för ett måhända ovårdat språk i detta inlägg.

Ja men så var jag här igen, ber om ursäkt för att det går så långt mellan gångerna. Lönlöst att be om ursäkt för det kommer hända igen, med stor sannolikhet. Det går ju i vågor det där med att skriva om livet, särskilt när det är tungt och allt är en enda röra. Nu har jag sorterat lite i livet och kommit upp på benen och kommit fram till att I HAVE NO MORE FUCKS TO GIVE!
Jag har inte sett Skäringers show och den är säkert bra och jag är väl kanske lite lack på att jag missade att skaffa biljetter. Ofta är jag bra på framförhållning men ibland händer det att jag inte tar tag i något och därav fick jag inte se hennes show med samma namn som mitt blogginlägg. Jag vet inte vad sensmoralen i hennes show är/var. Jag vet bara sensmoralen av nu när jag samlat ihop tankarna och ska börja leva efter mina visdomar jag samlat på en ickepraktiserande teoretisk hög. Nu ska det alltså praktiseras. Det är lätt att haspla ur sig stora saker om förändring i livet, desto svårare att faktiskt omsätta i praktik. M E N jag tänker prova.

Jag har i 42 års tid gått och brytt mig för mycket om vad precis alla andra tycker. Ofta har jag dessutom trott mig kunna läsa deras tankar. Är inte det fantastiskt så säg. Många är de som haft åsikter om mig baserade på någon annans åsikt. Det vill säga, personerna i fråga har aldrig ens haft så mycket som ett samtal med mig. Visst är det fantastiskt när man tänker efter. Mest fantastiskt är det då att JAG har brytt mig om det. Jag är inte alltid lätt att tycka om och det är inte heller meningen att alla ska tycka om mig. Länge levde jag men den föreställningen att alla måste tycka om mig. FUCK NO säger jag idag. Jag vill from och med här starta om och bara skita i vad folk tycker och tänker. Alla tycker så jävla mycket hela tiden och tror att alla hela tiden vill ha input om tycke och smak. Nä, det vill jag inte. Jag vill inte hela tiden veta vad fan du tycker. Tycker du inte om mig, säg det till mitt ansikte eller håll käften!
Att i tanken inte längre bry mig om vad världen anser om mina förehavanden är ju en befrielse. Om jag vill klä mig på ett visst sätt, låt mig göra det, jag behöver inte nödvändigtvis få höra att jag faktiskt passerat 40-strecket och då är det inte passande…FUCK THAT!
Vill du ta på dig den där blusen eller den där kjolen eller de där håliga jeansen, gör det! Det finns ingen åldersgräns. Det finns inga regler för hur man får uttrycka sin personlighet (såvida du inte kränker andra) men mina skinnbyxor eller leopardmönstrade klänning kan väl knappast kränka någon…möjligtvis väcka avund för att jag vågar men inte du.

Jag har levt och lärt så pass länge nu att jag fanimej är tillräckligt vuxen att fatta mina egna beslut. Herregud, jag fostrar min dotter till att skita i alla andra och hon lyckas så otroligt bra. Stolt mamma.
Klart vi vill ha smicker och beröm. Allt annat vore lögn men höra onödiga nedsättande kommentarer, varför. Är inte världen tillräckligt skitnödig ändå? Och vet ni vad, detta är kvinnor vs. kvinnor. Vi snackar om jämställdhet, pffffft, vad betyder det när vi inte kan lyfta varandra!? Inte ett skit. Börja sopa rent kring dig själv, lyft kvinnorna, flickorna, tanterna, kärringarna runt omkring dig. Prova, tänk om något fantastiskt skulle hända om du gjorde det? Tänk om.

Så bli inte förvånade om jag dyker upp i stiletter, skinnbrallor och solglajer som inte är av denna världen, det kan vara så att det är min ”no more fucks to give” unirform. Kan vara att jag behöver en sådan slags ”pansar”, batman behövde sin, även om han var lika stark med den på men den ”skyddar” lite bättre. Mina skillmässo stiletter döper jag härmed om till NO MORE FUCKS TO GIVE stiletter.

Ja men lite så. Jag har kuvat mig länge nog. Over and out.

Varning för surkärringen

En sån dag. Idag. Kan vara resultatet av en kämpig vecka. Veckan dessförinnan slet ut mig.
Var på tjänsteresa i Valencia och det tog på krafterna samtidigt som jag fylldes av inspiration. Men den inspirationen kräkte jag jag ut och spolade ner. Uppenbarligen, eftersom den lyser fullkomligt med sin frånvaro.
Jag var så laddad när jag kom hem. Visserligen trött efter långa dagar och väldigt sena kvällar. Jag skulle använda denna laddning till något bra som jag tänkt ut. Istället spydde jag ut allt. Spolade ”kröken” så att säga.

Valencia var varmt. Apelsiner överallt. En löprunda fick jag minsann till med några entusiastiska kollegor som älskar löpning. Det var en härlig runda i en park som en gång var en flod. Tror jag i alla fall. Kan ha fått allt om bakfoten. Hur som helst, härlig kvällsrunda efter en lång dag på mässa. Sjutton grader på kvällen i februari kan ju bara bjuda på en härlig runda.

Så hände något när jag kom hem. Jag känner ingen glädje inför löpningen längre. Inte det minsta. Känns mer som ett måste bara för att jag vet att det är bra för mig. Den bästa medicinen mot allt. Tog emot idag att ge sig ut. Men jag visste i mitt förnuft att jag behövde den. Satt på jobbet och en impuls sköljde över mig att stega in till chefen och bara säga upp mig. Den var så stark den impulsen att jag fick gå en runda för att inte göra det.
Bita mina kinder blodiga och nagla fast mig i stolen.

Kom hem och inte fan var jag på bättre humör där. Det var bestämt att löpning skulle ske men jag försökte verkligen in i det sista att skippa det. Letade frenetiskt i kartoteket av ursäkter men det var liksom bara att bita ihop. Bara att bita ihop.
Marathon känns så otroligt långt borta. Halvmaran är inte ens nära den. Kroppen har sagt sitt. Den orkar inte och jag tror att jag har tappat lusten i o med det. Om jag inte kan pressa kroppen för att den är sliten, what’s the point?!
Jag VEEEET vad poängen är, om så bara tio meter löpsteg så är det tio meter mer än många andra och 10 meter närmare mitt mål. Deppiga miffon mår bra av att utöva denna typen av aktivitet. Så jag gör det. Kanske inte dessa impulser kommer över mig. Kunde ju blivit vansinnigt snurrigt allting om jag agerat på den,

Men löprundan idag. Jag hatade varje sekund av den. Varje löpsteg. Jag frågade mig själv om jag någonsin älskat det på riktigt. Om det inte bara är en lögn. Mina demoner kör med mig och de kör med mig hårt. De tål inte löpning så därav springer jag. De försvagas och tillslut kommer de att förintas. Satans jävla usla demoner. Att vara deppig är suger. Suger hårt och mycket.
En dag vänder det. Dagen var bara inte idag. Imorgon får jag en ny möjlighet. I morgon kanske det vänder…kanske imorgon.

Så gör jag – konsten att vara deppig

Söndagmorgon. Jag vaknade tidigt, okristligt tidigt. Hade önskat att få somna om för att vakna upp i hans armar. Gick inte och när det inte går att somna om kan man lika gärna gå upp och göra sig en kopp kaffe och sätta sig i fåtöljen. Musik. Lite soft musik som famnar om mina känslor, sätter ord på allt som valsar runt.
I torsdags träffade jag Eva och hon är en sjuksköterska. Varm och handlingskraftig, en kvinna med ett stort hjärta och med en vilja att göra rätt. Hon ställde tusen frågor som jag svarat på tusen gånger redan i vårdkarusellen.

Hon undrade om jag hade strategier. Strategier är väldigt viktigt. Jag har dem. Utan dem hade jag legat i sängen med täcket över huvudet. Jag får väldigt många råd varstans ifrån hur jag ska leva mitt liv nu när jag gått lite sönder. Alla råd kommer från en välmenande plats det vet jag. Människor vill mig väl och jag älskar dem för det.
Jag låter otacksam men i mitt läge vill jag inte ha råd jag vill egentligen mest bara ha kärlek och omtanke. Omtanke i form av ett samtal om allt annat än mitt elände. Såna saker. Sådana saker ger mig kraft och energi att hålla mig till mina strategier. De finns listade, svart på vitt och den ende som kan göra något med den listan är jag.

Jag är bäst i världen på att dra mig undan. Isolera mig från omvärlden och ta på mig rustningen. Gräva ner mig med min rustning i ett hål och där stannar jag tills…
Jag är bäst i världen på det. Jag vet att det jag är bäst på i världen är det som är sämst för mig. Bara så sämst. Dålig strategi, mycket dålig för mig.

Så jag gör. I måttlig dos eftersom dagsformen måste få avgöra hur stort eller litet jag gör. En sak som jag gör mer än jag någonsin gjort tidigare är att jag låter mig hållas om. Det är en helt ny grej för mig och jag måste säga att det är en medicin som inte finns på något apotek och ingen läkare har någonsin sagt till mig att ”that is the shit”. Läkare glömmer berätta så mycket annat än att man ska komma ihåg att inte slarva med medicinen. Viktigt att ta en pilla eller två.
Ja det kan det vara men den där pillan är verkningslös till slut om man inte får veta annat man kan göra för att laga sig själv.

Min lista är min och den kan inte appliceras på alla men en sak vet jag kan appliceras på alla. Ät rätt mat, motionera och närhet. Göra saker som man tycker om att göra. Sluta titta på TV, inte plöja på Netflix. Dra ner på tiden med telefon, dator. Gör något. Sticka, rita, virka, skriv eller måla. Något. Tvinga dig att träffa dem du vet är sådana som ger energi. Gå ut i dagsljus varje dag. Duscha även om det är jobbigt. Sov ordentligt. Vila när det behövs. Nu kommer jag med råden jag inte vill ha men en sak som jag lever efter som är nyckeln: FÖR ATT MÅ ANNORLUNDA MÅSTE MAN GÖRA ANNORLUNDA.
Jag försöker applicera det så ofta jag kör fast, en inre dialog drar igång, ibland tar det tid men jag har samtalet med mig. Varje morgon, jag krigar varje morgon för att komma in i duschen och efter en dusch ska man klä på sig. Jag kan ju inte komma i badrock till jobbet, så ett nytt krig bryter ut och så håller det på med allt möjligt självklart. Vissa dagar går lättare än andra. Vissa dagar går det faktiskt inte alls.

Så. När jag pratar om att springa för livet så är det allt det här jag menar. Löpning är medicin för mig. Ett stort steg att ta sig ut och göra det men när jag väl gör det och har gjort det…
Skriva är en annan. Skriva brev, skriva min blogg, skriva random strunt i mina anteckningsblock. Befriande.


Väntrum

Sitter i ett väntrum. Känns som tiden står still här. Ett litet återbesök för själen.

Jag kom aldrig ut i solen i lördags. Efter mitt inlägg skrev jag lite brev till omvärlden och därefter kom gråten. Den oförklarliga gråten som inte har en tydlig orsak. Ett överraskningsgråt som chockar mig lika mycket som familjen. De kan inte förstå att jag inte kan säga varför. Jag antar att det bara är något som måste ut. Så jag låter det forsa ut i snor och tårar.

Solen fick inte mitt sällskap och mitt ansikte fick ingen värme. Ingen promenad ingen löpning. Bara en geggig sörja flöt runt i min själ. Så blir det ibland och jag tror att det viktigaste är att acceptera. Acceptera att nu är livet skit, just nu och det kan det väl få vara och med acceptansen kommer du en liten bit på vägen.

Huvet värkte något enormt och jag var helt handlingsförlamad men jag följde med till affären bara för att man borde göra något. Helt kravlösa ting. Kraven, de måste sänkas och jag har enorma krav. Höga krav på mig själv med mycket. Jag har fått lov att sänka samtliga krav. Träningen ska bara ha ett syfte. Inga uppsatta mål och sträckor eller tid. Svårt men jag gör det. Ställer heller inga större krav på hur mitt hem ser ut men en städat hem är helt klart att föredra, så jag städar lite i taget. Lite här och lite där. Döm om min förvåning vad städning kan göra för själen. Men steget till att greppa moppen eller något annat redskap är stort och tungt.

Vissa saker är bra att bara göra och göra det utan krav. Som att vara social men inte känna kravet att vara motorn som driver samtalet. Eller kravet att vara på strålande humör.

Lördag kan vi helt enkelt summera som en skitdag. Mellon hjälpte inte till att lyfta alls. Jag kunde inte en skratta åt eländet.

Söndag var en dag av ett underbart slag. Själen smordes med balsam. Vinterbad med long lost friends och babbel i bastun. Chocka kroppen med iskallt vatten och krama om den med värmen från bastun och värmen från vännerna. Spelade padel med främmande folk och det var ju en prövning men allt glömdes bort när matchen var igång och jag kunde veva med mitt grönsvarta racket.

Timmarna innan skymning tog vi en promenad längs kusten. Gjorde upp små planer för sommaren, som att göra upp en eld och sova under bar himmel. Vi satt på en bunker på nakenstranden och lyssnade på havet. Dimman suddade ut horisonten och Danmark var ett land ur sikte.

Vi drömde om ett annat liv någon annanstans där vi ägde vår tid. Ett liv där vi gjorde det som hjärtat slår för. Ett enklare liv med annan sorts krav. Kaffer tog slut och vi vandrade hemåt. Ett hjärta med hopp om att göra något annat. Sånt som mitt hjärta brinner för.

Vi lyssnade på en podd som sa så många självklara saker men som fallit i glömska av vardagens ekorrhjul. Självklara saker som att ta en del av dagen och äga den tiden. Göra något med den tiden som skjutsar dig framåt. Lämna bekvämlighetszonen dit drömmar går för att dö. Frigöra tid från Netflix till min penna som längtar efter att få glöda. Springa tidigt på morgonen fast det känns omöjligt att kliva upp ur sängen bara för att du ska vara den bästa du kan vara. Blah blah blah, så kan det låta allt det där. Men jag väljer att ta det till mig.

Det finaste som hände under helgen var människor som hörde av sig. Vissa för att bara berätta att man aldrig är ensam och att det finns andra som lever och har levt i samma mörker. Trampar i samma sörja. Ett hjärta hit och dit från helt oväntade håll. Det tar jag till mig allra mest. En kula glädje att hålla i fickan när allt känns tungt.

I morse ringde klockan tidigt och manade på att jag skulle ut i mörkret för att jogga lite lätt. Till slut klev jag upp snörade på mig skorna. Musik i öronen och så sprang jag. Inte särskilt långt och inte heller särskilt fort. Ytterligare en kula till min samling.

Jag sitter fortfarande i ett väntrum och väntar på att en doktor ska komma och plåstra om min sargade själ.

Ha en dag lära läsare.

Fuck depression

Här sitter jag i min gråa soffa med laptopen i mitt knä. Lyssnar på Dean Lewis. Det är något med hans låtar som bara rotar runt i mitt hjärta.
Solen lyser och jag borde ge mig ut. Solsken på mitt anlete, mitt deprimerade anlete är viktigt. Gå ut över huvudtaget är viktigt. Inte alltid så lätt att bara ge sig ut. Steget är stort. Ibland övermäktigt och det är då man behöver någon som bara säger; så nu tar du på dig skorna och jackan så går vi.
Många har inte de där människorna i sina liv. De som orkar driva på. Ofta vet inte människor runt en hur man ska göra så de tar avstånd. De blir handlingsförlamade. De menar inget illa men i mitt fall och säker fler med mig i samma situation tar det personligt. Jag understryker att vill man inte så behöver man inte heller. Jag ställer inga krav på någon. Jag ställer bara krav på mig. Just nu har jag fått sänka kraven för annars kommer jag att gå under. Inga känslor eller tankar är rationella men de är min verklighet. Så att sortera och avgöra vad som faktiskt är rationellt och agera därefter är snårigt och svårt. Min hela värld är bara min sfär för större än så kan inte vyerna sträcka sig och man orkar en kvart i taget. Att tänka på morgondagen orkar jag inte. Det är för stort och överväldigande.


När man är i sitt svarta lilla hål är det svårt att be om hjälp. Jag vet inte ens hur man ber om hjälp i vanliga fall. Hur ska man i sina mörkaste trötta stunder orka be om hjälp. Man kan ibland tycka att det är uppenbart att man behöver hjälp. Hjälpen kan vara så enkel som en promenad. Hjälpen kan vara ett samtal om väder och vind. Jag orkar inte älta mitt mående för det är idel mörker. Ett så mörkt mörker att man vill inte dela det med någon. Jag och jag kan bara prata om mig, jag lyssnar gärna på allt du har att säga. Mår du också dåligt? Jag har inga problem att lyssna. Jag är fortfarande jag. Så är det med alla andra, ungefär var fjärde person i vårt land drabbas av det här. Så pass illa att det kräver behandling. Vi smittar inte. Vi är mörka på insidan. Hopplösheten är den största demonen vi slåss mot. Varje dag. Värdelösheten. Mina två ständiga följeslagare i mitt liv för tillfället. Och hoppet, ja det är hopplöst. I min kamp är jag ensam. För bara jag kan slåss mot det här. Men jag behöver hjälp. Först och främst av de som kan detta. Vården. De ska i första hand se till att jag får det jag behöver. ”Kryckorna” i form av samtal och medikament. Behandling.
Anhöriga. De tar stryk av de här. Fy fan vad stryk de tar och det vet jag och det gör ont i mig. Jag önskar att mina anhöriga hade någon som stöttade dem. De glöms ofta bort men de behöver nån som stöttar dem. Eftersom jag vet detta måste jag ta lite av den rollen. Ta hand om mina anhöriga som tar hand om mig. Snurrigt. Mina anhöriga är allt jag har.


Så jag gjorde en lista över strategier. En strategi som är livsviktig för mig, ta fram kläder kvällen innan, gäller mest dagar jag ska jobba. Duscha på kvällen istället för morgonen. En lista på saker jag tycker är roligt i vanliga fall. Göra det. Fastän att jag inte känner för det. Höra av mig till människor fastän att jag inte orkar. Minska på TV-tittandet. Ut. UT. Vistas ute i dagsljus. Motion. Jag kan inte understryka det nog hur viktigt motion är och vem fan orkar. Moment 22. Men jag orkar, när jag väl kommer ut. Jag sitter här i soffan med min laptop och vet att jag måste snöra på mig skorna. Gå eller springa. Musik i öronen. Jag får inte lov att gå och lägga mig i sängen. Det är en regel. Inte plöja TV-serier. Läsa bok absolut men det kan jag inte fokusera på. Tyvärr. Skriva, definitivt, så nu blir bloggen en ventil. Den har alltid varit det. Jag skriver brev till folk i när och fjärran. ALTT MED BALANS. Hitta den om du kan!

Ett litet ljus i mörkret.
Det slog det mig igår under ett samtal jag hade med min chef. Jag var tvungen att berätta för honom hur jag mår. Inte min favoritsyssla men så klickade något i mig under samtalet. Klichéartat som det kan vara men inget ont som inte har nåt gott med sig.
Jag har inga aspirationer att bli sjukskriven, många tycks tycka att det är det rätta att göra men inte i mitt fall. Min HR-kontakt på jobbet är en person som är så klok i bland att man golvas. Jag fick veta att det är min fulla rätt att må dåligt. Även på arbetet. Och de dagar jag har det sjukt jobbigt eller haft det sjukt jobbigt har hon stöttat upp. Vilken krycka hon är. Jag anade att hon hade det i sig nu har jag fått erfara det.
Så kombinationen samtal med HR och chef upplyste mig mycket om mig. Min förmåga att se saker trots att det är nattsvart. En annan gång ska jag utveckla detta. Inte idag.
Jag är så tacksam att jag är omgiven av människor som vill mig väl. Och en dag när jag är på en bättre plats kan jag visa min tacksamhet. Just nu är jag ”ego” för jag måste ta hand om mig. Jag måste ta hand om mina anhöriga. Hjälpa dem att hjälpa mig.
Från dessa samtal såddes ett frö av styrka i en hopplös själ. Och en gameplan. Nu ska jag bara hålla den där magiska balansen.

Ändå lite hoppfullt. Va?

Här kommer natten

Jag har gått rakt in i väggen. Själsligt. När man inte förstår det själv med knoppen ja då reagerar kroppen. Jag har lyssnat dåligt. Eller det är faktiskt inte sant för jag lyssnade och jag ville förebygga men ingen hade tid att hjälpa. Med ingen menar jag de som är till för att hjälpa. Vården.
Så vad gör man då? Jo man går vidare och hoppas att det ska gå över utav sig självt som ett litet mirakel. Man släpper en fis och så är det bra med det. Fisen blev sur. Så satans sur att jag brakade ihop. Först i något som verkade (symptommässigt) vara en hjärnblödning. Så var det inte tack o lov. Utan jag har gått raka vägen in i väggen. Kroppen sa stopp och belägg. Så nu belägger jag. Sökt vård och kontentan på ett ställe var att kasta sig framför tåget. DÅ kan man få hjälp. Med vaddå? Att bli bortskrapad från rälsen så att tågen kan börja gå efter tidtabell?! Ja så sjukt är det.
Jag är ju van att kriga. Gör det inte enklare men jag är van. Krigandet finns i mitt blod och i mina gener.
Men det är ensamt här i kriget. Själen ropar efter mamma och pappa. Själen kan ropa.
Otroligt ensamt är det att utkämpa ett krig på så många fronter. Man är endast en armé av en. Här i mörkret finns bara jag. Jag gör vad jag kan för att hålla näsan ovan vattenytan.
Alla tankar är irrationella. Känslorna lika irrationella. Ingenting fungerar som det ska. Man överlever efter bästa förmåga. Det går sådär.

Introvert nära apati. Jag bygger upp en sköld för att skydda mig mot omvärlden för allt utanför min sfär är obehagligt och oberäkneligt. En fråga och dammen rämnar. JAG vill aldrig gråta inför någon. Jag vill aldrig visa mig sårbar inför någon. Jag vill inte visa mina öppna sår. Skölden åker upp. Jag gömmer mig bakom den. Rädsla inför en damm som ska rämna.
Vem vill visa sig svag?

Jag gör allt jag kan och orkar. Nu väntar jag mest på specialisten ska få tid. Väntar på att medicinen ska ha någon slags effekt. Under tiden ska jag förhålla mig till en värld som är mörk och grå. Sörja. Allting är sörja. Allting är tungt. Det som gör mest ont är ensamheten. Det är en ensam plats och man vill ju inte bjuda in nån. Det finns ingen värme här. Inte alls mysigt. Men jag accepterar att det är här jag ska hålla till ett tag.

Löpningen är mitt elixir. Steget ut är stort och tungt. Steget upp ur sängen. Steget in i duschen. Steget att säga hej och möta en blick. Steget att ta nästa andetag. Och nästa…alla steg.

Men jag vet EN sak som är bergsäkert; för att må annorlunda måste man göra annorlunda. Jag försöker gå emot allt genom att ändå ge mig ut. Bemöta allt som finns utanför min sfär. Så det finns en gnutta hopp i min lilla mörka håla.
Men kriget det får jag utkämpa ensam.

Min diagnos; fucking depression.

Jag kan ha tappat det helt

Alltid när jag har feber drömmer jag högst underliga saker. Underliga saker men de känns otroligt verkliga och i veckan i feberyran så fick jag en stark känsla av att det finns en dröm jag hade som jag borde damma av. Inte bara borde utan måste. M Å S T E. Drömmen är kanske ingen helt vanlig eller dröm utan bara något jag alltid velat göra. Förr sa jag att jag skulle ha gjort det innan jag fyller 40 men så kom det sig att jag åkte skidor och slet sönder mitt knä. Doktorn sa att jag kunde lägga drömmen på hyllan och jag bara accepterade. Det lät ju vettigt. Åren efter har väl kanske också indikerat på att jag inte har knän att kunna genomföra. 2018 viskade att drömmen lever. Jag vet inte. Drömmen lever M E N jag vet inte om jag faktiskt klarar av det. Jag har ett ”broken track record” på mina satsningar. Jag gör saker mer spontant. Innan jag avslöjar så måste jag också bara påpeka att jag har ju ett mantra i livet: för att må annorlunda måste man göra annorlunda. Jag känner verkligen för att ta mig an detta för mig helt galna projekt utan att egentligen veta om jag kommer i mål. Men jag väljer att våga satsa och våga misslyckas.

Så vad är det jag ska göra?

Okej, jag fyller ju 42 två i år. Ingen big deal mer än att 42 är ju meningen med livet. (ni som läst liftarens guide till galaxen fattar) Dessutom är jag en person som älskar symbolik. Så 42 är ledtråden till det jag ska försöka genomföra i år. Någon som vågar gissa?

Jag vågar nästan inte säga det, för jag tror att så fort jag sagt det så har jag jinxat det och drömmen förblir dammig.
Så, O M mitt knä håller och jag lyckas hålla mig skadefri är det 42 195 som gäller. Målet är att jogga, springa, lufsa, hasa, halta, krypa 42 195 meter under 2019. Jag har ett specifikt lopp i tanken men jag vågar inte anmäla mig riktigt än. Ska inleda min maratonträning (redan nästa vecka) och se hur kroppen svarar. Eftersom jag är ett fan av symbolik blir det kanske en anmälan först på min 42 års dag.

Nu har jag avslöjat det och jag är förväntansfull på att börja nöta men jag har också full respekt för det facto att jag förmodligen tagit mig vatten över huvudet.

Önska mig all lycka, för det kommer jag behöva oceaner av. Avslutningsvis, ju mer man tränar, desto mer lycka (tur) har man. Ju!

Tjugonitton vad har du i ditt sköte

Well hello 2019! Får man väl säga så här två dagar in på det nya året va.
Vi firade ut det gamla med dunder och brak ute på bonnavischan, låter som en sjuhelvetes fest men så var det inte, det var bara skönt dunder och brak under rätt så mycket stillsamma förhållande. Ja, ända till stormen drog in och började härja.

Givetvis är ju årets första dag ofta en väldigt trött dag. För jävla trött dag och OM jag var trött. Så trött att jag inte ens orkade att inte orka masa mig ut på en bruklig promenad. Soffhäng. Bara soffhäng och känslor lite varstans på kroppen. The good kind.

Jag skulle startat min runstreak, men det var helt omöjligt. Min mage var inte i nån slags form för att springa. Lite kymigt mående. Och för mig funkar sällan en nystart i bakismode. Jag har karaktär men så mycket karaktär – I think not.

Idag, idag blev min första runda för året. Mitt första löppass på min runstreak som är tänkt att vara i alla fall 30 dagar. Jag hoppas på fler. Vi ser, räcker men den dag åt skogen och min streak går ner på noll igen. Runstreak, innebär att jag ska springa varje dag. Minst 1,6km. Jag kör 20 min. Idag var det tungt. En mage som krånglat och ett knä som gnäller en smula men jag segade mig ut i den kalla vinden. 20 minuter räckte till 3.33km. Jag borde hinna längre. M E N, jag har ju lärt mig att sluta nojja över tider och sträckor. Jag är inte snabbare än så här. För fan. Inte för inte jag blir omsrpungen av sniglar.

Löften? Jodå, några. Vissa mätbara och andra kännbara. Ett löfte är att puffa till den platta röven och fixa dallret. Nån sa till mig att det var försent, när man fyllt fyrtio är man kärring och allt kommer förevigt att dallra.
O A C C E P T A B E L T! Denna nån ska få se på fan. Hallå, nu är det superkroppen vi pratar om!! Superkroppen har ett järvlaranamma och pannben.

Eftersom knäet gnäller och arslet är platt får jag ju helt enkelt ta mig och mitt daller till gymmet.
I år fyller jag 42. Och alla vet, alla vet att meningen med livet är 42.
2019 är mitt år!!