Jag springer för livet

Nu har det hänt. Det har blivit ett gift. Jag har äntligen klivit över tröskeln och nu älskar jag det innerligt igen. Löpningen. Den har mig i sitt grepp och jag känner en djup kärlek för löpningen. Underbart är att mitt knä inte bråkat med mig allt för mycket men jag känner att benträning vore på sin plats. Men mitt hjärta slår så hårt för denna aktivitet.
Jag är inte ens nära min forna form med hastighet och spänst i löpningen men hör och häpna, jag skiter fullständigt i det. Jag jagar inte tider och kilometrar på samma sätt som förr och kanske därför som jag håller rent kroppsligt. Och det är väl nu bloggen byter fokus. Från skilsmässa till löpning. Vad JAG talar om när jag talar om löpning. ( BTW, en boktitel av en av mina favoritförfattare, Haruki Murakami). Byta fokus är aldrig fel.

jakub-kriz-418618-unsplash
Foto: Jakub Kriz

Nu drömmer jag om distanserna. Och hoppet om att genomföra ett Marathon har tänts igen. M E N skynda långsamt. Det kommer inte hända nästa år. Nästa år är det Lidingöloppet som är det ”stora” loppet. Jag längtar redan efter att få komma igång men träningen inför detta. I och för sig är alla mina kommande löppass ett pass närmare loppet. Men jag har några mindre delmål på vägen.

Jag kan nästan hoppa jämfota av lycka när jag tänker på det. Att jag springer igen. Det låter säkert galet i många öron men när pappa dog blev löpningen mitt sätt att sörja. Ur den sorgen växten en passion och glädje fram. Ända tills den soliga onsdagen i skidbacken när jag vred mitt knä 180 grader. Jag var så säker att underbenet lossnat. Sen dess (2014) är detta första hela säsongen som mitt knä INTE svullnar, bråkar eller sätter stopp. Rehab och gym och oceaner av tålamod, blod svett, tårar och tid har krävts.

Jag har lagt pannan i djupa veck. Känt mig så förbannat uttråkad och sökte en hobby att roa mig med. Något som tar mig ut från hemmet och träffa människor som gillar det jag gillar. Jag kommer inte på något annat än löpning just nu. Tyvärr är jag rätt ensam i min krets med kärlek för att springa. Och just nu lite förkyld också.

Fem veckor med Runacademy väntar och jag hoppas att min förkylning försvinner mirakulöst i natt.

 

 

Försöka duger.

Det där med att springa. Lite av ett mysterium. Under hela min aktiva tid som idrottare hatade jag löpning. Alltså den typen där man bara springer rakt upp och ner, distanser. Sprint älskade jag. Älskade att springa efter bollar. Gärna med klubba. Fuskade allt jag kunde när vi tvingades till konditionsträning genom att nöta sula ute på slingan. Tog alla genvägar som var möjliga. Ändå lyckades jag under hela grundskolan bli uttagen till mästerskap i terränglöpning. Som sagt. Ett mysterium.

En dag mitt i min sorg, efter att pappa rest till himmelen (skånska) så bara blev det så att jag snörade på mig mina skor och gav mig ut. Vi bodde då ett stenkast från skog och motionsslinga. Det blev enkelt att bara ge sig ut. Det gjorde ont. Sorgen gjorde ont. Säkert löpningen också,  jag var ju inte i mitt livs form. Då heller. Jag kunde inte identifiera smärtan mer än att det ändrade skepnad och det var en lättnad. Att få en paus. Andas även om jag säkert hade andnöd ute på slingan. Det blev min ventil. I sorgen och i livet. Plötsligt växte en passion fram. En passion för något jag avskydde. Märkligt.

Den här passionen jag kände  kan jag fortfarande känna i mitt hjärta. Som saknaden av en god vän jag inte hört av på länge. Jag kan känna längtan att snöra på mig skorna och ge mig ut.
Sist jag begav mig ut försökte jag under alla tjugo minuter att känna passionen. Kan inte säga jag kände den. Det var mest plågsamt. Trots att jag joggade i gassande sol som är det bästa jag vet, att jogga i hetta så var det otroligt plågsamt och jag kunde för mitt liv inte hitta känslan. Däremot efteråt kom lite av lyckan. När smärtan lagt sig och andningen återgått till det normala…då kom det.

Så nu är tanken att jag ska återuppta passionen. Nu är det ju så att jag suttit ner soffan rejält och inte alls tränat någon form av cardio. Så det bli en utmaning. Jag bekymrar  mig inte så mycket över flåset som mitt knä. En väsentlig kroppsdel när man springer. Sist kändes det fint och ingen svullnad efteråt. Så jag hoppas innerligt att knäet och jag kan få fullfölja nio veckor utan större missöden. Är det inte knä brukar ju en förkylning/influensa smyga sig på. Nu ska jag inte måla fan på väggen innan jag fullföljt första passet. Totalt på nio veckor blir det 27 pass. Målet; fem kilometer non stop. Utan att stanna och nästa dö i diket. Om någon av er känner sig manad att göra detsamma så kommer jag köra det här programmet. (Till och med vecka 6 går jag bara på tiden. Inte distans. Från vecka sju kör jag distanserna.)

Ja men dåså, det blev ju ett rätt långt inlägg för att berätta att jag ska försöka börja springa för livet igen.

/ Puss och sånt.