Ensam, ful och förbrukad.

Verkligheten kommer alltid i kapp, man ska inte tro något annat. Verkligheten smyger in genom springor man lämnar öppna, särskilt när man är trött från nattsudd dagen innan. Igår var jag helt slut, färdig som artist och då kände jag hur verkligheten nafsade tag i mig och ruskade om mig en smula. Typiskt när man i inlägget tidigare deklarerar ut att den nog kommer åter först i augusti. Nåväl, det gick ju ändå bra igår, man ska ju också ta tjuren vid hornen och genomlida lite lagom mycket skit åt gången. Igår var jag bara trött och allt blir så extremt i tröttheten.

Jag funderade en del kring framtiden. Det kommer ju över mig ibland den där framtiden och ovissheten skrämmer mig. Ensamheten skrämmer mig mest. Ordet ensam. Jag är ensam. Det vilar något tragiskt över att man är ensam och säga det högt, fy fan. Men sanningen är att jag känner mig ensam. Förr var jag väldigt bekväm i den och idag är jag inte det. Blir smått nervös i ensamheten för man kan förvilla sig i tankar som sänker en till botten och på botten vill man inte vara.

Jag visste att det skulle bli ensamt, att jag inte skulle bli överöst med telefonsamtal eller sms med inbjudningar till diverse ting. När man inte längre är i ett par blir man sällan bjuden på alla dessa par-VM. Abbaträffar. Man utesluts ur det man en gång trodde var ett solitt umgänge. Så jag var medveten om att detta var precis det som skulle ske. Jag klandrar ingen, det är vårt naturliga sätt att umgås. I jämna par. Dessutom jag är kanske inte den bästa på att sträcka ut en hand och be om hjälp heller. Lämna mig inte ensam. Jag vill inte vara ensam. Det där är jag jätte dålig på och livrädd för att göra för det skulle göra så ont om den i andra änden skiter i vilket. Jag skulle ju gå i sönder och känna mig än mer förbrukad än jag redan känner mig. Ful och förbrukad.

Ensamheten, för att man ska klara av den och förlikas med den krävs det att man blir vän med sig själv. Verkligen vän med sig själv och det är något jag jobbar på. Jag vet inte exakt hur det ska gå till men jag trevar lite och försöker ta reda på vem jag är. Och vem fan är jag? V E M är jag?

Just nu i skrivande stund är jag ensam men jag är just nu helt okej med den. Min älskade lille prins sover. Han har lagt till med tonårsfasoner. Jag sitter i min vita fåtölj med fötterna på fotpallen och laptopen i knäet. Fönstret mot gatan är öppet och jag lyssnar på stadens ljud. Jag älskar dem. Bildäck mot kullersten och dörrar som öppnas och stängs. Måsarnas skrål och människors prat och hundar som skäller. Det pågår en massa liv utanför mitt fönster. Jag hör musiken från köket lite svagt och min sons andetag. J U S T N U njuter jag av att vara ensam. Jag älskar stunderna då jag skriver. De borde vara fler och oftare. Det skulle eventuellt kunna bli något. Eventuellt.

Jag är ensam. Ensamheten är min stora svaghet just nu. Jag känner mig ful och förbrukad. Så kan man sammanfatta dag elva. Det försvinner tyvärr inte magiskt dag tolv men jag tänker att någonstans på vägen kanske de där tankarna lämnar mig ifred och jag kan bli min bäste vän så att  inte ensamheten blir något desperat, fult och tragiskt eller något som söker mig. Utan något jag besöker när ja behöver det. En plats att vila på då och då.

Verkligheten har tagit semester.

Semester. Dagarna bara går och och jag har snart vänt på dygnet.

I torsdags började jag min resa hem från Mälardalen. Började på tåget att tänka på hur jag ska landa i verkligheten. Slås ner av den. Igen. Jag levde i en bubbla av ren och skär glädje med Fia. Hon kom hit och vi vara som två tonåringar som gjorde det som föll oss in. Vi struntade i alla måsten och tog dagen och kvällen som den kom. Underbart och mäktigt. Den molande hjärtsorgen försvann. Jag ältade litet men annars inte.

Spenderade härliga dagar hos Fia i Enköping. Inget molande där heller. Vi tog allt som det kom. Och allt var härligt och underbart hela tiden. Underbart är kort, det vet vi ju alla men jag vill hålla fast i det korta strået av underbart så länge jag kan.

På hemresan låg jag på tåget och undrade hur allt skulle bli i verkligheten. Molandet och tankeältandet. Nattåget tog mig hem och resan gjorde mig inget klokare på hur det skulle bli i verkligheten.
Jag landade hemma i barnens famnar. De bästa av famnar att landa i. Vi blev ett vi. Ett vi jag älskar. Alla goda ting är tre. Vi är tre goda ting.
Vi spelade boule och fikade i solen på fredagen. På kvällen gjorde jag mig fin och gick på en konsert med en bekant från förr. Vi hade roligt och det var fint att prata. Winnerbäck är ingen favorit med jag lyssnade och det träffade så in i helvete rakt i hjärtat att jag var tvungen att lämna publikhavet och sätta mig ner.
På natten fick jag besök. Min bror och hans barndomsvän Emil. Fina Emil. Natten blev morgon och jag hann precis somna innan gryning.

Dag tio. Det blev en sån dag man bara lägger som en varm filt om hjärtat när det blir kallt. Vi gick en promenad. Både i tystnad och prat. Jag reste tillbaka i tiden flera gånger, när vi var små och min mamma och pappa var i min ålder. När våra familjer hängde ihop, så som jag gjort med andra familjer i min vuxenhet. Bara lite annorlunda.
E stannade kvar vid min sida hela dagen, hela kvällen. Åt mat och lyssnade på pågarnas galna prat. Pågarna, Sixten plus kompis. Vi delade en påse godis vid havet under vattentornet och himlen. Vi pratade och vi pratade inte. Solen gick ner. Fåglarna gapade och skrek. Fåren börja vråla i skymningen. En hel natt började vakna till liv.

Jag o godispåsen

Verkligheten har inte riktigt fått tag i mig. Eller så är det så att molandet också har tagit semester. Åter i augusti. Eller något.
Det gör mig absolut ingenting. Om det är så det är. Jag njuter varje dag, och jag bor så nära allt som är vackert. Det är en ynnest att ha så fina själar i min närkrets. Jag ska vårda dem ömt. Jag ska vårda mig ömt.

Ska ta tag i dag elva. Jag ska ta tag i allt.

 

Saaben vände om.

När allting flyter ihop till en smet. En bra slät och sockrig smet.
I tisdags vände Saaben hem men med mig med. Tisdagen blev en lång resdag med många stopp och skrål i bilen. Allsång och lite pod. (Glöm lyckan! Sträva efter mening istället)
Temperaturen höjdes drastiskt ju mer norrut vi kom och vi landade i tropiska nätter. Heta dagar. Riktigt heta dagar.

Jag har det bra, väldigt bra på min lilla minisemester och då blev det så att dagarna smetade ihop sig och jag har varit så ockuperad att jag inte skrivit ett ord än mindre en tanke. Känslan i kroppen har varit härlig och hjärtat har fått andrum. Nu lider den mot sitt slut, minisemestern. Hemåt, mina barn och mitt vanliga liv på mitt loft på Kungsgatan. Längtat så efter mina gurkor. Nu ska de vara hos mig och jag blir hel igen.

Allt har hänt och inget har hänt här i mälardalen. Jag har bara varit. Hjärtat har fått en paus. Och jag har fått andas ut. Le, skratta och bara vara bland katter och höns. Otrolig ompysslad och vi la upp en plan. Jag fick hjälp med en tanke. Tanken ska bli handling. Idag kanske jag tar krafttaget, steget att förverkliga en liten tanke. Om jag orkar. Det blev liksom sent igår. Eller tidigt. Gryningen kom innan jag hann säga god natt.

Underbara samtal. Samtal som fått mig att le. Ända från hjärtat. Hjärtat skuttar lite lätt. Och jag njuter av varje skutt hjärtat tar för jag vet att dagarna med sörja kommer. Så jag passar på att njuta som fan medan jag kan.

Och nu har jag en plan. Det behövde bara en tur med Saaben, prata med Fia och allt faller på plats. Plan med skrivandet. Plan med att uppfylla det min hjärterot länge önskat och drömt om. Jag måste våga satsa. Och det är en viss pirrande känsla i min kropp.
En resa mot det okända. Jag vet inte vart jag landar. Men det är värt ett försök.
Okej, allt faller inte på plats men ni fattar. En sak i taget.

Ikväll blir det besök i för mig ny stad. Strängnäs. Och sen blir det nattåget hem till södern. Nattåg i sovkupé med främlingar. Jag kommer sova med ett öga öppet.

P.S vi kom fram till att jag vill ha en viking, ca 1.90cm viking. Var hittar man dem? Och  hur hundan kom vi fram till det. För mycket vin och instagram. Ny programidé – Ensam mamma söker viking.

 

Om Om inte fanns

Beslutet togs i oktober. Och det var på mitt initiativ. Det har ingen betydelse i längden men det var i alla fall jag som tog upp pratet. Och pratet ledde till att skiljas. Jag var där i tanken och hjärtat. Jag såg inget annat sätt. I januari flyttade jag. Till mitt eget. Och jag landades snabbt i min lägenhet. Men jag landade aldrig i mitt nya liv. Allting var upp och ner. Jag ömsom grät och ömsom njöt av mitt liv. Varannanveckalivet är schizofrent. Veckan utan barn var jag, är jag förlamad. Veckan med barnen är oftast så strukturerad och fylld, där finns det oftast inte tid till eftertänksamhet och reflektion. Lite mer här och nu. Älska skiten ur ungarna medan de är här. Fylla på med kärlek och känna någons armar om min hals. Lägga mina armar om dem. Adressera all min kärlek till dem.

Vi skrev aldrig på papper om att skiljas. Inte då. Och jag funderade ofta på varför men inte längre. Januari till slutet på april var en dimma. Jag fanns och jag gjorde. Gjorde vad jag kunde med det jag hade för att inte landa i något som skulle få mig att inse allt. Få mig att kapsejsa. Mitt hjärta var oerhört splittrat. Det fanns ljusglimtar i dimman och det var i ljusglimtarna jag var mig själv. Ro i min kropp och i hela själen. Kände mig stark och lite hög på livet. Kanske för att allt var okänd mark. Förändring. Jag tycker inte om förändring. Jag har väldigt svårt med det. Jag vet det. Och jag jobbar med det.

Någonstans i allt kaos sa vi att vi skulle testa igen. Tonen var ju annorlunda. Och ingen av oss hade något att förlora. Tänkte jag. Jag tänkte att jag har inget att förlora att satsa mitt hjärta på mitt livs kärlek. Jag tänkte att om vi kunde ge oss tiden att lära känna de vuxna vi blivit under tiden vi samexisterat kunde vi kanske hitta en väg in. Tillsammans.
Samtidigt hade jag det oerhört slitsamt. Jag dippade i energi och arbetsbelastningen var hög. Jag tappade liksom allt. Men efter min resa skulle jag komma igen och ta tag i allt. Visa att mitt hjärta var ett hjärta att räkna med.

Hans hjärta var däremot inte längre med. Han sa det. Och det gjorde ont. Jag har hans ansikte på näthinnan när han sa det. Han frågade mig om jag verkligen trodde att jag skulle kunna bli lycklig med honom. Jag svarade. Att det trodde jag men bara om hans hjärta var på plats med mig. Men jag sa ju till honom att hans hjärta checkade ut för länge sen. Så kände jag. Och det var så det kom sig att jag i oktober tjugosjutton tog upp pratet. Om att skiljas.

Och här står jag idag. Med ett splittrat hjärta. Jag har ont och det känns som om jag ska dö mest hela tiden. Jag gråter hejdlöst. Jag gråter hejdlöst tills jag får panik för att jag inte kan sluta. Så nu springer jag plötsligt igen. Utan att känna motivation. Utan det bara kommer sig av att min kropp måste få utlopp. Jag cyklar. Jag sorterar i lådor. Städar. Eller så faller jag handlöst ner i soffan och bara stirrar upp i taket. Under stirrandet ställer jag alla frågor. Och jag klandrar mig själv för allt. Och så alla dessa OM JAG BARA…om jag bara varit smalare, snyggare, roligare, charmigare…ja om jag bara varit någon annan han hade kunnat satsa sitt hjärta på mitt.
När man faller ner i den gropen, då blir livet tungrott.

Våra år tillsammans var inte en spikrak väg. Det var krokigt längs med. Mycket på grund av mig. Livet med mig, ett maskrosbarn är inte en räkmacka.
Så givetvis klandrar jag mig för allt. Och jag tänker ofta att han gör detsamma. Och det gör ju såklart ont. Ogräs liksom, vem behåller det i sin trädgård?

Nu har vi skrivit på papper. Tredje januari tjugohundranitton blir jag frånskild. Frånskild från min bäste vän. Mitt livs kärlek. Efter sjutton år av allting är allting slut. Han är inte längre min bundsförvant. Inte min bäste vän. Mitt livs kärlek, ja den går ju inte ens att tvätta bort med lacknafta eller ett domslut från tingsrätten.
Nu är han kanske bara mitt livs hjärtesorg. Eller jag har mitt livs hjärtesorg till den milda grad att det gör fysiskt ont i hjärtat. Hela kroppen. Och själen.

Och allting jag skriver är utifrån mig. Bara hur jag ser på det. Det finns en sida till. Men jag kan inte berätta den. För den är inte min. Den är hans.

Jag vill inte skilja mig. Jag vill inte det.

 

Börja om.

 

Jag har en poster här hemma som talar om för mig att jag ska göra mer av sådant som gör mig lycklig. Den bara hänger där, ovanför min byrå och jag låter den göra det. Men jag borde verkligen skriva listan av alla dessa ting och börja göra. Hur svårt kan det vara.

Igår råkade det bara bli så. Av en händelse att jag gjorde något av de ting som kommer att stå på listan. Listor är bra grejer. Särskilt när man skiljer sig. Särskilt då när hjärtat befinner sig i en svart trögflytande sörja och allting bara gör ont. Det känns som om man ska dö.

Igår stod lite löpning på schemat. Löpning i backe uppför. Och lite lätt cykling. Och så blev det. Men det avslutades spontant med ett dopp i havet. Jag var inte alls förberedd på ett dopp. Så det blev ett dopp utan en tråd. Himlen var dramatiskt och vattnet var lika dramatiskt och svalt. Inte kallt, bara lagom svalt.
Uppfriskande ur många aspekter men framförallt gjorde jag en av de saker som kommer att stå på min lista. Bada naken i havet. Frihet.

Och jag tror att om jag börjar bocka av saker på min lista av saker som gör mig glad eller lycklig eller bara tillfreds med livet är jag snart på banan igen. Den svarta sörjan blir mindre trögflytande. Och mitt hjärta kan läka. Och jag hittar mig själv någonstans på vägen.

Det blir en resa. Ärlig och brutal men en resa. Min resa.

Från och med idag, 12 juli och 365 dagar framåt ska jag läka, hitta mig och komma tillbaka till ett liv. Som är mitt med barnen. Utan en trögflytande sörja i livet. Och bloggen hänger så klart med. Inspirerad av: Bara Sara

Jag ska ta mig upp. Våga öppna upp hjärtat för livet. Följa min dröm. Hitta mig. Vara mig. Stå upp och sträva framåt dit jag vill. Säga mer JA till livets innehåll. Sprida all min oadresserade kärlek.

Börja om.