Kill your darlings

Oktober har inte många dagar kvar. Några få. Färre än jag egentligen behöver MEN jag tror inte att det skulle göra större skillnad. På fredag smäller det. Ska strax förklara vad det är som smäller.
Har ni hört talas om NANOWRIMO? Jag snubblade över detta 2013. Det är NationalNovemberWritingMonth. Utmaningen är att skriva 50 000 ord på ett skrivprojekt. Helt valfritt vad du vill skriva. Jag skulle skriva då 2013 men inte ord blev skrivet. Jag har tänkt på det varje år men november hinner alltid smyga sig förbi även om det är den månaden på året jag lider mest. Egentligen en perfekt månad för att grotta ner sig och skriva 50 000 ord. Jag har tänkt att i år är året jag skriver. Jag når kanske inte upp i 50 000 ord men jag tänker minsann att jag ska ge det ett ärligt försök. Avsätta tid. OM SÅ KRÄVS ställa klockan på tidigt som effaaaenn på morgon och bara kliva upp. Egentligen den mest ultimata tiden eftersom då är ingen annan i familjen vaken och jag kan bara vara med mitt tangentbord och ett kopp kaffe. Problemet är ju bara det att jag inte kommer upp ur sängen. Kolsvart ute och sängen är otroligt skön. Kanske kanske är NANOWRIMO något som år mig att kliva upp och ta tag i det. Ta tag i drömmen.

Det är ju det jag vill göra men jag gör det inte. Varför? Svaret är nog oerhört komplext men kort sagt så är jag nog feg. Skyller på tusen yttre omständigheter. Jag är rädd och feg. En sak är att jag känner att jag har en sensur satt på mig. En påhittad yttre omständighet. Av mig.
Jag sitter och väntar på den perfekta inledningen. Den kommer aldrig. Inte nu och inte först.
Så nu har jag några få dagar på mig att bestämma mig. Vilken historia ska jag skriva ner. Planera det lite. Peppa mig mycket.

50 000 ord är många ord. Jag vet inte ens hur många ord jag kan skriva på låt säga en timme. Det dagliga målet är 1666 ord. Jag behöver bara bestämma mig. Jag behöver bara göra. Jag har egentligen inget att förlora på det. Inget. Värsta som kan hända är att det blir skitdåligt. Ingen kommer dö. Kanske bara en dröm. I absolut värsta fall är det drömmen som dör. I bästa fall. Skriver jag debutromanen. Tanken kittlar mig. Tänk att det kan bli så. Tänk.

#NINOWRIMO2019

Ingenting överhuvudtaget alls

Här sitter jag. Forcerar. Inte gott om tid kvar tills det ska vara klart. Inte ett ord är skrivet och jag måste fylla ett A4. I november ska det skickas in för bedömning. Är jag värdig att utvecklas i mitt skrivande. Det ska någon ta ställning till. Men innan någon kan göra detta måste jag få ihop texten. En text om vad som helst. Något som visar vem jag är som skribent. Egentligen inte så väsentligt vem jag är bakom texten utan mer vad jag kan åstadkomma med orden. Och sånt.
Jag har låst mig, allt jag kan tänka på är ramen, ett A4. Jag är begränsad. Och nu tänker jag inte alls utanför lådan. Jag ser bara ett vitt blankt A4 som ska tilltala den som bestämmer om jag ska få vara med eller inte. Så nu har jag låst mig. Allt har låst sig.

Ändå sitter jag på en plats och tittar på guppande båtar. Nya människor. Rofylld. Men ingenting kommer till mig. Ingenting. I N G E N T I N G.

Jag forcerar vidare. Till slut måste det komma ut. Det måste det. Bara.

 

Man kan inte göra vackra saker med halva hjärtat

Man måste inte skapa vackra saker. Man måste inte. Om det inte är det man vill. Göra världen vacker. En vacker tillvaro.

Jag kom hem idag lagom utmattad efter en dag på kontoret. Jag har en trött vecka. Jag är inte i synk med något som jag borde vara i synk med. Mig själv. Jag letar mig dit, lite snårigt men jag är strax där. Ska bara utrota eller nästa utrota det som gör mig så förbannat trött. Men i fall, jag kom hem och slog mig ner på en vit pinnstol för att hämta andan och finna kraften att ta tag i det. Allt det där i mitt hem som skriker efter en hand eller två. Jag är glad att det inte är min dag att laga mat. I all fall, jag slog med ner, andades ut och hittade en skatt. Ett blogginlägg. Jag läser inte många bloggar men några. En av dem är Fredrik Backmans blogg. Han är underhållande. Liksom hans böcker. Och just idag skrev han ett inlägg som en förlängning av den påminnelse jag gav mig själv i dag, i en tanke mellan alla mina göromål på kontoret.  Fan-vad-jag-saknar-att-skriva. Den tanken. Och jag sa till mig själv att jag måste ta tag i det. Utrymmet. Skrivbordet. Ge mig tiden. Pratade med en kollega på kontoret om skrivandet. Han skriver. Men han har kört fast i sitt och jag önskade där och då att jag bara kört fast. Jag har kört vilse. Tanken är tom och däcken punkterade.
I alla fall, i just det här Hug jag gör – Fredrik Backmanhandlade det om hur han gör. När han skriver, den där Fredrik, författaren som skapade den där Ove. Det var ett långt inlägg men inte ett enda överflödigt ord. Kanske inte helt tydligt men jag förstår vad det går ut på. Tror jag. Och han nämnde en bok, en bok jag faktiskt har i min hylla. Jag har läst lite i den men inte hela men det ska jag göra nu. Redan i kväll. Från och med nu, ska jag lämna alla TV-serier i fred. Jag ska mängdläsa. Jag ska ha en läsorgie. Jag ska läsa så ögonen blöder. Jag gillar ju att läsa för helvete!!

Och det är ju nu jag undrar varför fan i hela jävla helvetet jag inte gör mer av det jag älskar och som gör mig glad istället för att förstoppa min själ. Så nu börja jag med boken, i min hylla och varvar den med den andra boken som ligger i bastun. Min bastubok. Den jag bara läser i bastun. Och jag bastar inte så mycket och länge att jag hinner läsa så vansinnigt mycket. Skärp mig. Boken är ingen hemlighet utan det är Bodil Malmstens – Så gör jag – konsten att skriva. Står säkert en massa klokt i den. Där emellan ska jag gå på gymmet. Boken är rätt tjock och kräver lite muskler att hålla upp, så man inte får den på näsan. Kan göra ont.

 

img_9303
Ursäkta den dåliga kvalitén på bilden nu när jag äntligen lägger upp en bild.

 

Ja. Det var det jag hade idag. Och kanske kommer det något annat inom rimlig tid. Jag är rätt kass på att uppdatera. Men ni som envist hänger kvar. Kärlek!